Ni behöver verkligen inte läsa. Men jag måste verkligen skirva det hära.
Enda sen jag va liten märkte mamma att det va nåting konstigt hur jag
skrev jag skrev många stavfel och skriver typ aldrig med punkter.
Så hon sa till skolan att dem behövde kolla om jag hade dyslexi men ingeting
hände hon verkligen krigade för min skull för att jag skulle kunna stava rätt.
Vi hade många bråk hemma den tiden för det va alltid prat om min stavning.
Och mamma och pappa skulle rätta mig och det klarade inte jag av.
Gör det inte idag heller. Aja iallafall sen gick det ett tag sen i 3an märkte
skolan också men dem sket i det , det va inte förens 4an och 5an som
skolan tog tag i problemet fick åka och göra massa tester. Och det visade
sig att jag hade dyslexi. När jag gick i 6an fick jag en dator som jag ska
ha med mig till skolan för att ha hjälp men den skolan som jag gick på
förut fixade aldrig ett skåp som jag kunde låsa in datan eller brydde sig
inte förhuvudtaget. Så jag bytte skola inte bara för det för massa annat
men det tänker jag inte skriva här på bloggen. När jag börja på skolan
som jag går i nu så hände det iallafall nåting jag fick hjälp. Och nu
får jag den hjälpen jag behöver. Okej jag stavar kanske mycket fel
men jag försöker verkligen så mycket som jag kan och tycker att
jag har blivit bättre. Sen nu får jag höra det här på bloggen väldigt
mycket det är tröttsamt. Det räcker att jag har fått höra det hela mitt liv
så om ni kan va så snälla och sluta gnälla på det skulle jag bli tacksam.
Men nu vet ni iallafall.

Här kommer ett litet tips:
Om ni märker att ni stavar mycket fel eller era föräldrar märker så
måste dem kriga på engång för att ni verkligen ska lära er jag har
fått lära mig själv och det är verkligen inte lätt och vill inte att ni
ska stå ut med det jag gjorde.