*
Ska skriva av mig lite granna:
Jag har inte varit ledsen på 1 hel vecka och det har varit hur skönt som hälst och inte gråtit och bara skrattat med vännerna , men helt plösligt nu när jag drog hem till pappa så blev jag ledsen just nu sitter jag bara och tänker och tänker , gråter och gråter vad är det som händer med mig?
Jag kämpar och kämpar för varje dag men helt plötsligt så faller det bara och jag hade kämpat upp mig till toppen men sen rasade allting bara och nu är jag nere på botten.
Jag skulle göra allt för att komma upp på toppen igen orkar verkligen inte vara så hära ledsen vill flytta till en annan lägenhet och börja om på nytt för i den hära lägenheten och i lägenheten hos mamma har jag så många minnen , i den hära lägenheten har jag typ alla minnen med kompisar och killar och i lägenheten hos mamma med familjen. Tänk hur det skulle vara och bara börja om och glömma allting som har hänt alla vänner som har svikit en alla killar som har svikit en och bara leva glad och lycklig.
När man var liten var allting bra hade inga bekymmer. Men när man blev större kom dom det blev bara jobbigare och jobbigare för varje dag som gick. Allting hände efter varandra när man enkligen trodde man hade hittat den rätta killen så svek den och kompisarna försvan en efter en.
Man hade kompisar som sa ska aldrig svika dig det ska vara du och jag föralltid. Det dära föralltid hur länge va det? inte så länge. Man blev lika ledsen varje gång när man blev sviken enda vad man ville va och ha tillbaka dig men efter ett tag så tänkte man verkligen att du va ett svin för så behandlar man inte sin bästa vän.
Jag står på bron och tittar ner. Ett litet steg, sen finns jag inte mer, jag blundar och känner vinden i mitt hår nerför min kind rinner sakta en tår, i handen håller jag ett kort på min bästa vän jag viskar; "förlåt mig. Men vi ses nog aldrig igen" precis när jag ska ta mitt sista ster ut hör jag en röst "de får inte vara slut!" Jag vänder mig om, de är min vän som skriker jag bryr mig inte, fast jag vet att jag sviker. Jag tar mitt sista andetag och försvinner sedan ner, min väns sorgsna ögon är de sista jag ser.
Nu ska jag inte skriva längre för jag orkar inte och ser suddit när jag skriver för jag gråter så mycket.
Jag har inte varit ledsen på 1 hel vecka och det har varit hur skönt som hälst och inte gråtit och bara skrattat med vännerna , men helt plösligt nu när jag drog hem till pappa så blev jag ledsen just nu sitter jag bara och tänker och tänker , gråter och gråter vad är det som händer med mig?
Jag kämpar och kämpar för varje dag men helt plötsligt så faller det bara och jag hade kämpat upp mig till toppen men sen rasade allting bara och nu är jag nere på botten.
Jag skulle göra allt för att komma upp på toppen igen orkar verkligen inte vara så hära ledsen vill flytta till en annan lägenhet och börja om på nytt för i den hära lägenheten och i lägenheten hos mamma har jag så många minnen , i den hära lägenheten har jag typ alla minnen med kompisar och killar och i lägenheten hos mamma med familjen. Tänk hur det skulle vara och bara börja om och glömma allting som har hänt alla vänner som har svikit en alla killar som har svikit en och bara leva glad och lycklig.
När man var liten var allting bra hade inga bekymmer. Men när man blev större kom dom det blev bara jobbigare och jobbigare för varje dag som gick. Allting hände efter varandra när man enkligen trodde man hade hittat den rätta killen så svek den och kompisarna försvan en efter en.
Man hade kompisar som sa ska aldrig svika dig det ska vara du och jag föralltid. Det dära föralltid hur länge va det? inte så länge. Man blev lika ledsen varje gång när man blev sviken enda vad man ville va och ha tillbaka dig men efter ett tag så tänkte man verkligen att du va ett svin för så behandlar man inte sin bästa vän.
Jag står på bron och tittar ner. Ett litet steg, sen finns jag inte mer, jag blundar och känner vinden i mitt hår nerför min kind rinner sakta en tår, i handen håller jag ett kort på min bästa vän jag viskar; "förlåt mig. Men vi ses nog aldrig igen" precis när jag ska ta mitt sista ster ut hör jag en röst "de får inte vara slut!" Jag vänder mig om, de är min vän som skriker jag bryr mig inte, fast jag vet att jag sviker. Jag tar mitt sista andetag och försvinner sedan ner, min väns sorgsna ögon är de sista jag ser.
Nu ska jag inte skriva längre för jag orkar inte och ser suddit när jag skriver för jag gråter så mycket.
Kommentarer
Trackback
